Åringsauktionen

Många håller säkert med mig när jag påstår att lördagens åringsauktion på Täby Galopp lämnade en del att önska. Med några få undantag var priserna var låga, på tok för låga.

Inför åringsauktionen hade jag en svag förhoppning om att vi skulle se få en liten uppgång i år. Dels på grund av ett gynnsammare konjunkturläge, men kanske främst för att katalogen faktiskt höll bättre kvalitet jämfört med tidigare upplagor. Det är påtagligt att många uppfödare snappat upp budskapet om nödvändigheten att börja avla på bättre material. Att flera av dessa inte fick betalt för sina produkter, trots att de skickat sina ston till fina hingstar i både Tyskland och Frankrike gör mig både ledsen och orolig. Om vi ska generalisera lite så var det ju faktiskt bara moderlivsimporter efter hingstar som de flesta svenska uppfödare bara kan drömma om som fick bra betalt.

Vad är nu anledningen till att det blev så här? Jag vill påstå att det har väldigt lite att göra med olika bonussystem och stöd till uppfödare. Dessutom är jag helt övertygad om att många av de åringar som inte hittade nya ägare i lördags kommer att hävda sig gott på tävlingsovalen framöver – även i konkurrens med importerna.

Det stora problemet är att det saknas köpare. Efterfrågan är inte i närheten av att matcha utbudet. Alla som var på plats såg klart och tydligt att konkurrensen om åringarna var begränsad. I nästan samtliga fall handlade det om en budgivning mellan en köpare och säljaren.

Slutsatsen måste bli att vi måste locka nya och fler hästägare till vår sport. Det är ingen lätt uppgift. Dessvärre är vi i gott sällskap. Efter Kriterieauktionens svaga resultat står travet inför exakt samma utmaning.

I tisdagens nummer av Travronden har Claes Freidenvall gjort en kortare intervju med ST:s (Svensk Travsports) nya ordförande Hans Ljungkvist. Jag tar mig friheten att saxa några citat från artikeln:

”Hittills har vi haft två styrelsemöten där vi pratat med riktigt bred tratt och det var väldigt tydligt hos alla, att vi ska kraftsamla runt förstärkt ekonomi, uppmuntra och öka hästägandet samt stimulera banbesök”

”Om du gör en snabb kalkyl ser du ganska snabbt att det inte går ihop att äga häst, det finns ingen chans att tjäna pengar. Det som gör att du ändå blir hästägare, är att du förstår spänningen, samvaron, att det är roligt att besöka tränaren och kanske gör ett restaurangbesök i samband med att din häst startar. Att du helt enkelt kommer i kontakt med alla mjuka värden som du aldrig är i närheten av om du bara är en spelare som besöker ditt totomatombud eller sitter framför din dator… …Du måste besöka travbana, du måste se de mjuka värdena och ha upplevelsen med dig. Annars blir du aldrig hästägare.”

”Tyvärr har vi – och då menar jag både Svensk Travsport och ATG – försummat det här under många år. Banbesökaren har inte satts i fokus utan det har nästintill varit tvärt om; banbesöket har inte varit så viktigt. Personligen tror jag att det är viktigt, inte bara för att det är roligt med mycket folk på publikplats utan för att jag tror att det finns en väldigt tydlig koppling mellan banbesök och hästägande”.

För att summera det hela. Hästägande är en väldigt dyr hobby – oavsett om vi snackar trav eller galopp. Väldigt få hästar springer in mer än vad de kostar. Därför vore det kanske en god idé om vi slutar stirra oss helt blinda på bonusar och prispengar, för att istället lägga lite fokus på de mjuka värdena i vår sport. Vidare är jag övertygad om att vi aldrig kommer att lyckas med uppgiften att locka nya hästägare till sporten om vi inte samtidigt vänder den negativa publiktrenden. Det är nämligen genom ett besök på kapplöpningsbanan som i stort sett alla börjat sin bana som hästägare.

Med detta som bakgrund är det kanske lite lättare att förstå varför Svensk Galopp satsat en del pengar på att rusta upp Täby Galopp, eller varför Jägersro valt att lägga några av årets tävlingsdagar på kvällar (med uselt spel som följd).

Att vända den negativa publiktrenden och öka intresset för vår sport är sannerligen ingen lätt uppgift. Men om alla är med och drar sitt lilla strå till stacken och betraktar sporten ur ett lite vidare perspektiv så är jag ganska säker på att vi kan lyckas.

Avslutar en ovanligt lång bloggpost med några ”bonusar” från auktionen:

Publikkrisen förvärras

Det är publiken som ger sporten sin identitet.
Det är publiken som ger sporten sin identitet.
Publikplatserna gapar rejält tomma på de svenska kapplöpningsbanorna just nu. Publikkrisen fördjupas ytterligare. Förra tisdagen kom det ynka 900 personer till jägersrotravets V65-tävlingar! Igår var motsvarande siffra 990. I söndags kördes rikschampionatet på Solvalla – Sveriges huvudstadsbana. Inför drygt 1 100 personer! Och då är alla människor på banan inräknade. Allt från toto- och serveringspersonal till kuskar och hästskötare. Publiksiffror som för några år sedan hade varit en total katastrof är numera en realitet vi tvingas leva med.

Personligen har jag väldigt svårt att acceptera det. Det gör mig ledsen och orolig. Vi kan tala om bra prispengar, omsättningssiffror osv. Men det är ändå i publiksiffrorna vi hittar det äkta konjunkturläget i sporten. Utan publik förlorar sporten sin identitet och bekräftelse.

En befogad fråga i sammanhanget är om travets publikkris skiljer sig från den vi har i galoppen? Naturligtvis inte ett dugg! Och plötsligt känns utmaningen för Svensk Galopp betydligt tuffare. För om travet mer eller mindre misslyckats med sina enorma resurser, vad är det då som säger att galoppen ska klara av det bättre?

Förespråkare för trav respektive galopp brukar inte sällan hävda att det är en milsvid skillnad mellan de båda grenarna. Struntprat menar jag. Sporterna är extremt lika varandra. Likheten är så pass stor att en förstagångsbesökare antagligen inte upplever någon skillnad över huvud taget. Och därmed är sporternas problem och utmaningar i stort sett desamma.