Webbfrågan om vem som rider bäst bland Sveriges sex för tillfället segerrikaste jockeys engagerade många. Inte mindre än 158 av bloggens besökare valde att rösta. Självfallet jättekul.
Redan från start var det en hård kamp mellan Manuel Martinez och Jacob Johansen och när jag stängde röstningen på torsdagskvällen skilde det blott en röst mellan de två. I stort sett dött lopp alltså. Per-Anders Gråberg, som faktiskt leder jockeyligan just nu, fick nöja sig med tredjeplatsen, medan Rafael Schistl slutade fyra. Därefter Rebecca Colldin och slutligen Manuel Santos.
Får väl erkänna att jag själv lade rösten på Martinez. Manuel har en ridstil som i stort sett är en klass för sig i Skandinavien. Jag vill påstå att bland alla jockeys som rider i Sverige just nu så är det bara Martinez som skulle ha teoretisk möjlighet att slå sig in på den nordamerikanska galopparenan. Han har rätt teknik, ålder och inte minst tillräckligt låg vikt. Tyvärr tror jag att han i dagsläget saknar den riktiga motivationen för att ta ett sådant steg. Ytterligare en god egenskap hos Martinez han inte är lika hård mot hästarna som många andra sydamerikanska jockeys ofta kan vara.
Roligt att se att Jacob var så pass populär. Han var länge en underskattad jockey. Sedan gav Wido honom chansen att rida en handfull riktigt fina hästar på 90 talet, bl a derbyvinnaren Brown Ale, och sedan dess har han väl toppat listorna i Skandinavien. Några av Jacobs goda sidor är att han är stark, orädd och presterar väldigt jämnt. Det finns inte många hästar som Jacob inte kan få fart på. Hans svaga sida är kanske att han ibland kan vara lite väl orädd. Få jockeys rider så tight som Jacob.
Per-Anders behöver knappast ursäkta sig. Han leder ju jockeyligan och siffrorna talar väl egentligen för sig själv. Per-Anders bästa sida är kanske att han har en hög lägstanivå och presterar väldigt jämnt år efter år. Trots att han har varit med ett bra tag har han fortfarande motivationen och rider det mesta på alla banor i Skandinavien. Ska jag hitta någon svaghet hos Per-Anders så får det bli att han ibland saknar det där lilla extra i hårda upploppsdueller.
Schistl får väl fortfarande betraktas som ung och lovande. Men i år har han fått chansen att rida några av Skandinaviens bästa hästar och det är väl ett kvitto på att han har talang. Låt oss se om han kan utveckla den framöver.
Rebecca tycker jag är klart underskattad. Åtminstone i storloppsammanhang. Hon rider väldigt mjukt och följsamt. Det är dessutom ytterst sällan man ser att Rebecca behöver plocka fram pisken för att få fart på hästarna och det är en väldigt god egenskap. Ibland förstår jag inte hur hon gör.
Manuel Santos är mer eller mindre född på hästryggen och har tillhört den Skandinaviska eliten så länge jag varit med i sporten. Rutin är knappast en bristvara hos honom, men ibland får jag intrycket att han inte är tillräckligt hungrig i loppen.
Någon som har synpunkter på mina yttert korta betraktelser. Skriv mer än gärna en kommentar. [poll id=”14″]
Något förvånande ser stonas upplaga ut att hålla högst klass. Lennart Jr Reuterskiöld-tränade Wakayama har inte gjort många fel så här långt och var riktigt stark som tvåa bakom omöjliga Wellness i Kriteriet. Det blir inte lätt för konkurrenterna att besegra henne. Bakom favoriten ser det väl lite mer öppet ut. Yamazaki (mycket japanskt här?) ser ut att vara ett gediget sto, som vann sin senaste start över den aktuella distansen. Sally Sole har både kapacitet och goda fartresurser, men står hon 1 600 meter? Samma sak kan man väl egentligen säga om Jurgita Player. Den rutinerade duon Hispaniella och norska So Trendy är ytterligare två som säkert är sugna på en bit av den generösa priskakan.