Det är dagen efter Derbyt och jag känner mig en smula tom. Jag har jobbat extremt mycket den senaste veckan och det känns som om det är dags att trappa ner tempot en aning. Fick så många intryck under gårdagen och frågan är om jag har hunnit smälta allt. Troligtvis inte.
Swing That That Cat var bara bäst i Derbyt – en mycket värdig vinnare tycker jag. Alla som frågat mig vem som vinner årets Derby har fått just det namnet som svar: Swing That Cat. Jag bestämde mig redan tidigt i våras, närmare bestämt efter att USA-importen var målfotoslagen bakom stallkamraten Egon i ett lopp över 1 600 meter. Den gången var det Kim Andersen som red Swing That Cat. Kort efter loppet rider Kim förbi mig och säger.
– Den här hästen ska jag bara rida i Derbyt, han kommer att vinna.
Jag kunde bara hålla med. Swing That Cat hade fått ett tungt lopp och att bli nedspeedad av Egon på mållinjen fanns inte mycket att säga om. Redan då började jag pressa Fredrik Reuterskiöld en smula:
– Kom igen nu, nog måste Swing That Cat vara din starkaste Derbykandidat?
Nu är Fredrik inte den typen som skriker ut klara vinnare till höger och vänster utan nöjde sig med att svara:
– Jo, det ser bra ut, men det är fortfarande långt kvar till augusti.
Kim fick aldrig rida Swing That Cat i Derbyt. Däremot lotsade han stallkamraten Tertio Bloom till mycket stark andraplats. När jag stod ute på den kladdiga banan i söndags eftermiddag och väntade på att Swing That Cat skulle cantra tillbaka efter segern skrittade Tertio Bloom och Kim förbi mig.
– Nå, vad var det jag sa till dig, den där hästen vinner Derbyt, hojtade Kim.
– Ja, men det var ju med fel ryttare, svarade jag med ett lätt leende på läpparna.
Jag undrar just vad Kim tänkte där borta i slutsvängen, när han tog upp jakten på Swing That Cat. Kanske var det; ”Shit, den där hästen kommer jag aldrig att slå”.
Jag har precis kommit hem från årets Lambada-auktion. Det var sannerligen ingen upplyftande tillställning. Circusen var säkert både rolig och trevlig – den hoppade jag själv över. Nej, jag tänker på auktionsresultatet. Rejält med folk på läktarna, men de hade bevisligen inte kommit dit för att köpa häst och det gällde tydligen även för de relativt få proffstränarna på plats. Det var bara sorgligt, inte bara för Sten Thynell personligen som lägger ner hela sin själ på galoppsporten, utan även för svensk uppfödning i stort. Flera av åringarna såldes för priser runt 10 000 kronor, andra fick inga bud över huvud taget. Visst fanns det några godbitar som kom upp i sexsiffriga belopp, de flesta återropades dock.
Bah, ännu en riktigt varm dag på galoppbanan. 28 grader! Och jag som trodde att den riktiga sommarvärmen var över för den här gången.