Egentligen hade jag tänkt skriva ett par rader om hur mycket jag ser fram emot fredagens löpningar på Jägersro. Och visst kommer det att bli spännande. Men just nu har jag ändå lite svårt att finna den där riktiga entusiasmen. Ännu en väldigt tragisk olycka på Täby Galopp idag. Det börjar bli mycket nu.
Alla som jobbar inom galoppen är naturligtvis väl medvetna om att olyckor inträffar med jämna mellanrum. Man lär sig på sätt och vis att leva med vetskapen om att det kan hända något varje dag, på eller utanför banan. Och inte sällan när man minst anar det. Vad man däremot aldrig någonsin vänjer sig vid är den otäcka känslan man får när olyckan väl är framme. Tro mig, jag har hunnit se en hel del otäckt under mina femton år i branschen. Ändå känns dagens tragedi precis lika illa som den första. Man blir alltid lika nedstämd och börjar fundera på varför man jobbar med det här över huvud taget. Men så kommer det nya tävlingsdagar och plötsligt är man tillbaka i vardagen. Med en bestämd vetskap om att det här inte var sista gången. Och trots det vänjer man sig aldrig…
Du har helt rätt i att man aldrig vänjer sig vid den där otäcka känslan. Och tur är väl det? Och jag håller med dig, man funderar över varför man jobbar med det man gör och om det är värt det? Men som sagt, olyckor händer ju alltid, oavsett vad man sysslar med. Men inom galoppen har det varit alldeles för många olyckor på sistone. I alla fall känns det så. Måtte vi aldrig vänja oss och måtte hästar och jockeys ha bättre tur i framtiden…
Angela