Det är dagen efter Derbyt och jag känner mig en smula tom. Jag har jobbat extremt mycket den senaste veckan och det känns som om det är dags att trappa ner tempot en aning. Fick så många intryck under gårdagen och frågan är om jag har hunnit smälta allt. Troligtvis inte.
Swing That That Cat var bara bäst i Derbyt – en mycket värdig vinnare tycker jag. Alla som frågat mig vem som vinner årets Derby har fått just det namnet som svar: Swing That Cat. Jag bestämde mig redan tidigt i våras, närmare bestämt efter att USA-importen var målfotoslagen bakom stallkamraten Egon i ett lopp över 1 600 meter. Den gången var det Kim Andersen som red Swing That Cat. Kort efter loppet rider Kim förbi mig och säger.
– Den här hästen ska jag bara rida i Derbyt, han kommer att vinna.
Jag kunde bara hålla med. Swing That Cat hade fått ett tungt lopp och att bli nedspeedad av Egon på mållinjen fanns inte mycket att säga om. Redan då började jag pressa Fredrik Reuterskiöld en smula:
– Kom igen nu, nog måste Swing That Cat vara din starkaste Derbykandidat?
Nu är Fredrik inte den typen som skriker ut klara vinnare till höger och vänster utan nöjde sig med att svara:
– Jo, det ser bra ut, men det är fortfarande långt kvar till augusti.
Kim fick aldrig rida Swing That Cat i Derbyt. Däremot lotsade han stallkamraten Tertio Bloom till mycket stark andraplats. När jag stod ute på den kladdiga banan i söndags eftermiddag och väntade på att Swing That Cat skulle cantra tillbaka efter segern skrittade Tertio Bloom och Kim förbi mig.
– Nå, vad var det jag sa till dig, den där hästen vinner Derbyt, hojtade Kim.
– Ja, men det var ju med fel ryttare, svarade jag med ett lätt leende på läpparna.
Jag undrar just vad Kim tänkte där borta i slutsvängen, när han tog upp jakten på Swing That Cat. Kanske var det; ”Shit, den där hästen kommer jag aldrig att slå”.