Webbfrågan om vem som rider bäst bland Sveriges sex för tillfället segerrikaste jockeys engagerade många. Inte mindre än 158 av bloggens besökare valde att rösta. Självfallet jättekul.
Redan från start var det en hård kamp mellan Manuel Martinez och Jacob Johansen och när jag stängde röstningen på torsdagskvällen skilde det blott en röst mellan de två. I stort sett dött lopp alltså. Per-Anders Gråberg, som faktiskt leder jockeyligan just nu, fick nöja sig med tredjeplatsen, medan Rafael Schistl slutade fyra. Därefter Rebecca Colldin och slutligen Manuel Santos.
Får väl erkänna att jag själv lade rösten på Martinez. Manuel har en ridstil som i stort sett är en klass för sig i Skandinavien. Jag vill påstå att bland alla jockeys som rider i Sverige just nu så är det bara Martinez som skulle ha teoretisk möjlighet att slå sig in på den nordamerikanska galopparenan. Han har rätt teknik, ålder och inte minst tillräckligt låg vikt. Tyvärr tror jag att han i dagsläget saknar den riktiga motivationen för att ta ett sådant steg. Ytterligare en god egenskap hos Martinez han inte är lika hård mot hästarna som många andra sydamerikanska jockeys ofta kan vara.
Roligt att se att Jacob var så pass populär. Han var länge en underskattad jockey. Sedan gav Wido honom chansen att rida en handfull riktigt fina hästar på 90 talet, bl a derbyvinnaren Brown Ale, och sedan dess har han väl toppat listorna i Skandinavien. Några av Jacobs goda sidor är att han är stark, orädd och presterar väldigt jämnt. Det finns inte många hästar som Jacob inte kan få fart på. Hans svaga sida är kanske att han ibland kan vara lite väl orädd. Få jockeys rider så tight som Jacob.
Per-Anders behöver knappast ursäkta sig. Han leder ju jockeyligan och siffrorna talar väl egentligen för sig själv. Per-Anders bästa sida är kanske att han har en hög lägstanivå och presterar väldigt jämnt år efter år. Trots att han har varit med ett bra tag har han fortfarande motivationen och rider det mesta på alla banor i Skandinavien. Ska jag hitta någon svaghet hos Per-Anders så får det bli att han ibland saknar det där lilla extra i hårda upploppsdueller.
Schistl får väl fortfarande betraktas som ung och lovande. Men i år har han fått chansen att rida några av Skandinaviens bästa hästar och det är väl ett kvitto på att han har talang. Låt oss se om han kan utveckla den framöver.
Rebecca tycker jag är klart underskattad. Åtminstone i storloppsammanhang. Hon rider väldigt mjukt och följsamt. Det är dessutom ytterst sällan man ser att Rebecca behöver plocka fram pisken för att få fart på hästarna och det är en väldigt god egenskap. Ibland förstår jag inte hur hon gör.
Manuel Santos är mer eller mindre född på hästryggen och har tillhört den Skandinaviska eliten så länge jag varit med i sporten. Rutin är knappast en bristvara hos honom, men ibland får jag intrycket att han inte är tillräckligt hungrig i loppen.
Någon som har synpunkter på mina yttert korta betraktelser. Skriv mer än gärna en kommentar. [poll id=”14″]
Dessa tankegångar kan man väl skriva under på ! Tror dock att Rafael hade fått många fler röster om Din ”survey” skett för ett år sedan. Rafael har visserligen presterat prispengar i paritet med antalet ritter (ca.3 ggr. motsv. 2008), men segerprocenten har halverats – från flotta 28% till mer ”normala” 14%. Han har kompenserat detta med ökning av 2:a och 3:e platser – men det är ju vinnarna som räknas !
Kloka tankar! Min röst föll på Jacob. Som tidigare sagt så är han till skillnad från vissa andra framgångsrika jockeys väldigt jämn. Han ger alltid sina hästar bra lopp och får oftast ut det optimala, oavsett klass. Att Jacob har en förmåga att ”lyfta” hästen i mål är väl känt vid det här laget. Besitter även ett lugn som få på hästryggen.
Min röst föll på Manuel Martinez.
Det slår mig först nu, efter att Stefan nämner att han inte är lika hård som chilenska jockeys brukar vara, att det var mitt intryck när jag såg honom första gången live. Hård finishstrid ridande för händer, vinner. Samtidigt mycket mjuk i i kropp och händer…inget ryckande i tyglarna. Ju tröttare hästen ju mer ”inaktiv” och bara ständig omfördelande av vikten för att göra det lättare och lättare för hästen.
Att Jacob nästan vann var ju väldigt glädjande.
Den här panelen verkar ju mer kunnig än en del journalister.
Åtminstone jag lägger sällan märke till kommentarer om hans skicklighet i referat efter att han har vunnit lopp. Han verkar fortfarande vara ganska underskattad faktiskt.
Hans lugn, som Ginnie säger, är ju ganska utmärkande för honom. Inte bara på hästryggen.
De flesta av de bästa kan visa riktigt uselt humör ibland när det går emot eller man tycker att man blivit påriden. Jag känner inte till att
Jacob någonsin har fattat humör. Bra vinnare behöver inte alltid vara dåliga förlorare för att vara just en vinnare.
P-A fick oförtjänt lite röster här sett till sin egentliga kapacitet.
Han har dock så mpnga championat redan och är på väg mot fler så han sörjer nog inte så mycket över att ha blivit nästan akterseglad här.
Nöjer mig med att ge omdömen om ”topp-tre”
Det finns hur mycket gott att säga om de på plats 4-6 men det mesta är redan sagt här tycker jag nog.
Det var i vilket fall spånnande att följa den här omröstningen, det skiftade ju i lednigen hela tiden.
Det var nog så att bäste finishryttaren i sällskapet vann även detta race 🙂