Den här bloggen är allt en smula märklig. Under sommarhalvåret när jag har mängder av saker att skriva om och tonvis med bilder att publicera. Ja, då finns det nästan ingen tid. Nu under vintern har jag faktiskt en hel del ledig tid, men verkligen inte mycket att skriva om. Och bilder ska vi ju inte tala om…
Vad jag kanske trots allt borde skriva om är att jag känner mig en smula nedstämd. Av vilken anledning undrar ni kanske. Jo, två av sportens stora profiler har på kort tid gått ur tiden.
För en dryg vecka sedan fick jag beskedet att Bengt Forsman lämnat oss. Bengt var en person jag lärde känna relativt snabbt när jag var ung och ny i sporten. En riktig gentleman. Någon man alltid kunde växla ett par ord med, antingen runt ledvolten på Jägersro eller på Täbys sekretariat. Bengt var väldigt ung i sitt sinne och trots en åldersskillnad på närmare 50 år kände jag alltid att vi var på samma plan. Jag kommer att sakna honom väldigt mycket.
Så idag såg jag att Staffan Svenby avlidit efter en tids sjukdom. Som de flesta säkert känner till ägde Staffan många framgångsrika galoppörer tillsammans med sin hustru Vivy (Stall Tandem). Staffan var en på många sätt fascinerande person. En entreprenör ut i fingerspetsarna vars kunskaper, inte minst från motorsporten, var oerhört värdefulla för galoppen. Idag kan jag naturligtvis fråga mig om vi verkligen drog full nytta av dem. Staffan var en väldigt engagerad och dessutom kunnig hästägare. Han hade alltid intressanta, väl pålästa och ibland lite provocerande frågeställningar på Fältrittklubbens möten. En person jag verkligen såg upp till och respekterade. Det kommer inte att bli lätt att fylla det tomrummet.
Mina tankar går främst till Bengt och Staffans familjer.
Hade inte en aning om det med Staffan!
Usch! Staffan var i min bok mannen som hade kunnat lyfta vår sport på riktigt. Han var min första kund i motorbranschen. En man som var tung på riktigt och jag förstod aldrig varför han inte fick möjlighet att genomföra det han gjort för motorsporten även i Galoppen…