Omsättningssiffor på spelet står mig egentligen upp i halsen just nu. Orsaken till det är att väldigt många ser omsättningen som den främsta (för vissa enda) konjunkturmätaren i sporten. Publiksiffror och antalet hästar i träning verkar inte spela så stor roll. Så länge omsättningen är hög så är det ett tecken på att det finns ett brinnande intresse för hästsport ute i stugorna. Hmm, köper alla det där..? Däremot behöver ingen förklara vad spelet betyder för sporten – jag vet.
Med detta sagt kan jag ändå inte låta bli att grubbla lite på vad vi får för omsättning imorgon. Kanske kan Kalmartravets siffror från förra veckan ge en indikation. Där kördes fem lopp och totalomsättningen landade på 6,5 miljoner. V4-spelet omsatte 2,2 miljoner och LunchDubbeln drygt 1,2. Trion är ju helt ny för galoppen i år, den omsatte nära 1,4 miljoner förra torsdagen.
I höstas hade galoppens torsdagar en totalomsättning på närmare 3 miljoner kronor. Kan vi få upp trioomsättningen i 1 miljon kronor imorgon? Och totalen, vågar vi sätta skamgränsen vid 4 miljoner?
Jag har länge undrat varför galoppen ska överta lunchtävlingarna just i februari. Antagligen anser någon – jag utgår från att det är makthavarna på ATG – att galoppen inte klarar av att få ihop tillräckligt stora/spelbara startfält mellan november och januari. Tittar vi lite i backspegeln så är det inget annat än fel. Täby Galopp brukar kunna skrapa ihop riktigt fina löpningar fram till åtminstone mitten av december.
Det är däremot nu – i februari – då galoppen åter tar över stafettpinnen, som det ser riktigt illa ut. Torsdagens program kan väl ingen stå upp och säga att han/hon är nöjd med. 6+9+8+12 hästar är tyvärr för lite. Och det lär väl trilla in ett antal strykningar, det är knappast ovanligt vid den här tiden på året. Än värre ser det ut inför nästa vecka. 6 hästar anmälda i Guld, 5 hästar i treårslöpningen, 6 i novisen… Flera löpningar är upphävda och ersatta av nya propositioner.
Min omedelbara slutsats blir att det helt enkelt inte finns tillräckligt många startklara hästar just nu. Den gamla klassiska visan om att propparna är fel köper jag inte fullt ut. Nästa slutsats blir att om galoppen nu ska ha ett ”lunchuppehåll” under vintern så ska det definitivt inte innefatta november och december månad. Januari, februari och möjligen även mars hade varit ett betydligt bättre tidsspann. Som det är nu får alla som vill dra ett stort rött streck över allt som heter vintergalopp rikligt med vatten på sin kvarn.
Jag kikade lite på besöksstatistiken för galoppbilder.se igår. Riktigt kul att så många är inne och läser. I vilket fall är det någon form av indikation på att innehållet inte är fullständigt ointressant. De gröna staplarna i diagrammet anger antalet träffar, d v s sidvisningar. De blåa staplarna är klart viktigast, de visar antalet unika besökare. De orangea staplarna visar återkommande besökare. Det är med andra ord en bra bit över 100 personer som är inne på sajten varje dag och ungefär hälften av dessa återkommer med jämna mellanrum. Undrar just om siffrorna kommer att öka ytterligare när säsongen drar igång på allvar om ett par månader? Fast då lär jag knappast ha tid att uppdatera bloggen lika regelbundet som nu.
Okej, listen up folks! Det är tydligen strul med loppreprisen från dagens TrioKomb. TV-studion har inte lagt upp någon videofil, så förvänta er ingen repris på Täbys hemsida den närmaste tiden. Och det hjälper inte att gå till ATG.se för även där lyser loppreprisen med sin frånvaro. Utan lopprepris är det dessutom svårt att skriva loppkommentarer. Får se om det blir någon bild i Vinnare V75 om en knapp timme…
När jag satt och tippade helgens TrioKomber igår slog det mig hur många lärlingar vi har i Sverige just nu. Eller är det kanske helt enkelt så att vi har för få professionella jockeys?
Dina Danekilde, en av få som lyckats med den tuffa övergången från lärling till jockey.På lördag rids fem av de nio hästarna av lärlingar (55%). Motsvarande siffra på söndag är 54%, d v s sju av tretton. Så här har det sett ut i främst handicaploppen de senaste åren.
Vad är det för fel med det, frågar ni kanske. Det finns ju relativt få proffsjockeys i Skandinavien – inte minst nu under vintern – och unga lärlingar ska väl få chansen? Jodå, visst är det så. Missförstå mig inte, vi behöver definitivt tillväxt bland ryttarna. Problemet är att tillväxten inte fungerar. Lärlingar kommer och går, väldigt få lyckas etablera sig som jockeys. När deras lärlingslättnad är borta är det inte sällan tack och adjö. Då står de där ute i kylan samtidigt som nya obekanta namn dyker upp med attraktiva fyra kilos viktlättnad.
Spontant tycker jag att det här är illa. Men skulden kan knappast läggas på lärlingarna. Det är naturligtvis fantastiskt trevligt när en ung person har förutsättningarna och modet att satsa på en karriär som jockey. Nej, jag tror snarare att proffstränarna måste ta ett större ansvar. Behöver ett proffsstall verkligen mer än en lärling? Jag har lite svårt att tänka mig det. Satsa istället hårdare på de få individer som faktiskt har talang och rätt attityd – sådant upptäcker man väldigt tidigt. Plocka fram dem i ljuset så att de verkligen får den uppmärksamhet de förtjänar. Det kan faktiskt bli ett riktigt lyft för stallet.
Jag ska ge er några exempel så ni förstår vad jag menar. Ole Larsen hjälpte upp Dina Danekilde på ett exemplariskt sätt. Samma sak gjorde Bo Neuman med Jessica Lindberg för några år sedan. Ett aktuellt exempel är vad Alex McLaren gör för Lisa Magnusson. Gemensamt för alla tre är att de tidigt upptäckte ryttarnas talang och sedan gav dem stöd, förtroende och fina ritter. Jessica rider visserligen inte längre, men Dina har etablerat sig bland proffsjockeyerna och jag är säker på att Lisa kommer att göra detsamma.
Som det ser ut idag har vi inget behov av fler lärlingar i Skandinavien. Det vi behöver är fler rutinerade jockeys och inte minst starkare profiler. En riktig profil skapas inte på ett par år, inte heller på 50 segrar.